Som alla andra som startar en blogg hade jag naturligtvis ambitioner. Vara intressant och relevant. Få lite läsare. Gärna lite dialog. Dela med mig av förhoppningsvis kloka tankar och iakttagelser.
Så fine. Under en solitär helg satte jag upp bloggen vilket var överraskande enkelt. I frid och ro skrev jag några inlägg och lyckades klura ut hur jag kunde fixa det mesta i mobilappen vilket passar mig perfekt eftersom jag sällan drar igång PCn när jag är ledig.
Så typ i november efterlyser den effektiva fru Badass FIRE-bloggare och dumdristigt (?) räckte jag upp handen. Och plötsligt hade jag massor av läsare vilket ju är toppen. Men det finns ju som så ofta en baksida: med läsare på plats vill man ju inte bara bladdra lite smått. Plötsligt hoppar den interna redaktören fram och väser ”mer och bättre” i örat.
Så jag börjar öka trycket. Planerar mer komplexa inlägg och innan jag vet ordet av så har jag inte mindre än tre påbörjade inlägg som är typ halvfärdiga samtidigt som jag tappar entusiasmen för dem och de har blivit för omfattande för att smidigt hanteras på min lilla kloktelefonskärm. Och ingenting blir publicerat på bloggen.
Och alla små infall jag kan få till nya inlägg hamnar sist i kön eftersom jag ju BORDE avsluta vad jag har påbörjat. ..
Vad jag nu vill säga med detta är att ambitioner naturligtvis är utmärkt att hålla sig med men att den gamla slitna sanningen om att man inte ska låta det bästa bli det godas fiende fortfarande är värd att leva efter.
Det gäller ju för övrigt inte bara för bloggande utan för det mesta i livet, även sparande och frugalitet.
Frihetsgrader 
”…den gamla slitna sanningen om att man inte ska låta det bästa bli det godas fiende fortfarande är värd att leva efter. Det gäller ju för övrigt inte bara för bloggande utan för det mesta i livet, även sparande och frugalitet.” Men skoja ej, det är min favoritmaxim. Det är lätt att luras att tro att läsarna vill ha komplex skit men ärligt talat – det jag själv tycker bäst om att läsa är när folk visar före- och efterbilder samt ger korta, enkla sparknep som jag själv lätt kan ta efter. OCH jag gillar förstås ibland en längre litania om hur arbetslivet suger (får mig att känna mig normal), men inte för ofta. Keep up the good work!
GillaGilla
Jag hade för många år sen en chef som alltid körde med denna maxim vilket ju var sympatiskt. Problemet var bara att när sen något som relaterade till hans hjärtefrågor bara var bra nog så blev han extremt missnöjd.
Själv lider jag svårt av lömska smyghöjningar av mina ambitioner så fort jag vänder ryggen till.
GillaGilla
Det är så lätt att smyghöja ribban och sätta krav på sig själv, som ingen annan kräver egentligen.Jag tycker du ska skriva det DU vill, det är din blogg, din tid och dina tankar. Håller med Fru EB, det får mig med att känna mig normal. Livet som heltidsarbetande mitt i ekorrhjulet gör att man inte orkar så mycket och en del bloggar tappar jag lusten att läsa för de är så himla ambitiösa medans jag själv bara är supertrött….
GillaGilla
Du har så rätt. Men den där lömska smyghöjningen av ribban och den inre redaktören/kritikern är lätta att avfärda rent intellektuellt men känslan av att jag borde vara bättre är envis.
GillaGilla