Det här med att spara. Att jag ständigt håller koll på ”siffran”, där siffran är måttet på mitt samlade kapital. Att jag nitiskt matar in minsta utgift i min kassaboksapp. Allt detta sparfokus har måhända börjat gå överstyr.
Pengahögen ska alltid växa (i vart fall inte minska). Jag märker att min naturliga sparsamhet börjar övergå i ren snålhet och att den förändringen accelererar nu när tiden till exit från arbetsmarknaden närmar sig med stormsteg.
Jag har skrivit om detta tidigare och jag ser nu att den oron var befogad. Likt Joakim von Anka vill jag vältra mig i en ständigt växande pengahög och får lätt panik när jag ska hosta upp lite extra slantar på något.
Då måste jag omedelbart öppna mitt livskalkylark och mata in olika snittavkastningar och årsförbrukningar och se att nästan vad tusan jag än gör så kommer jag på hundraårsdagen ha en respektabel slant över.
Då talar jag strängt till mig själv att jag måste skärpa mig. Omställningen kommer om bara lite drygt fyra månader. Till dess måste jag ha fått dessa nojiga dumheter ur mitt system och faktiskt börja lita på mitt upplägg.
Frihetsgrader 
Har varit där själv nyligen i form av att ha minskat min arbetstid. Detta innebär nu att jag ”bara” går plus-minus noll varje månad ekonomiskt sett. Detta var i och för sig ofrivilligt ska sägas. Och det har tagit skruv för jag ökar på min sparsamhet för att ta kontroll över situationen. Jag har gått plus mer eller mindre varje månad sedan jag började ha egen inkomst. Att då inte spara känns otryggt och naket. Det är en så stark reflex hos mig att man inte lever upp alla sina tillgångar. Vet inte hur man gör för att komma över det. Kanske krävs det tid för att inse att man faktiskt överlever ändå? Var inte för hård mot dig själv att du snålar, det kommer säkert släppa när du känner dig tryggare igen.
GillaGilla
Det är nog svårare när det är ofrivilligt. Då känns det väl verkligen som om du inte har kontroll.
Fast å andra sidan så kan jag ju i mörkare stunder fråga mig själv om jag är tokig som ska knapra på kapitalet i typ fem år utan att något nytt flyter in.
Men sen har jag en dag med åtta olika möten på jobbet och ser att jag nästa dag har sex stycken och att många av dem knappast leder framåt.
Och då känner jag en stor tacksamhet mot mitt tidigare jag som har lyckats spara ihop ett kapital att förbruka.
GillaGilla
Man måste nog komma ihåg att tänka på: ”Vad är alternativet?” och inse att det är att jobba till man är sjuttio och sen vara helt förstörd resten av sitt korta liv. Då blir det nog bättre 🙂
https:/utbrytningen.blogspot.com
GillaGilla
Jo alternativet att inte spara är ju ingen hit precis. Jag är verkligen tacksam för att mitt förflutna jag började spara på allvar redan på nittiotalet.
Men nu undrar jag om det inte börjar gå till överdrift. Jag har ju mitt kapital. Jag kommer med tiden att få pension. Mina kalkyler visar att jag inte alls behöver dra ner på konsumtionen annat än marginellt när jag nu slutar jobba till sommaren. Glädjen över mitt fria liv ska ju inte överskuggas av att jag plötsligt inbillar mig att nya byxor eller en fika på stan kommer att innebära ekonomisk kollaps….
GillaGilla