…eller fake it til you break it? Det är frågan.
Just nu lutar det definitivt mera åt sammanbrott. Min fina plan att under denna vår lugnt och fint runda av saker och ting. Lämna enheten, verksamheten och personalen i bra skick. Och även mig själv. Kommer inte att ske kan jag säga.
På ett plan är det inte mycket att säga om det. Shit happens och man får hantera det. Det är mycket begärt att hela världen ska hålla andan och ta hänsyn till att jag är trött och har sagt upp mig. Men de senaste arton månaderna har vi ju ägnat oss åt att lösa en svår uppgift. Nu när den krisen har hanterats på ett faktiskt utmärkt sätt så var det dags för mig och enheten att runda av, skörda frukterna och få lite återhämtning.
Det som retar mig är att det omorganisationskaos som vi nu rusar in i med expressfart är helt självförvållat. Den galna tidsplanen är godtycklig och kommer tveklöst att äventyra och möjligen omöjliggöra det man säger sig vilja uppnå.
Allt kommer nu att kulminera under mina sista månader och huvuddelen av oro, problem och praktisk skit kommer att landa i knät på enhetscheferna inklusive undertecknad.
Min särbo kan inte förstå varför jag inte bara släpper det hela och lutar mig tillbaka. Jag ska ju sluta. Men jag har svårt att göra det. I så fall känner jag att jag då också måste sluta på riktigt.
Det skulle i och för sig vara ett svek och kosta mig en hel del pengar men vore betydligt smakligare än att möta mina frustrerade medarbetare och kolleger med en axelryckning. Det skulle jag kanske kunna göra en vecka men inte i tre månader. Ännu värre vore att låtsas som om jag bryr mig men sen inte göra ett skit.
Så nu sitter jag här en lördagförmiddag och begrundar situationen. Vad ska jag göra?
Sannolikt avvakta den kommande veckan. Min chef, jag och mina närmaste kolleger ska ha strategidagar och diskutera omorganisationen. Kanske något vettigt kommer ut där. Kanske jag helt enkelt överreagerar. Av utmattningen.
Frihetsgrader 
Låter som dålig tajming. Men ni måste väl ha tänkt ut en plan för din väg bort från företaget. Rimligen ska du ju lämna över till någon som tar ditt ansvar, då ska ni ju under dina 3 månader jobba tillsammans för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta är ju arbetsgivarens ansvar. Jättebra att du vill hålla flaggan högt och lämna på ett bra sätt, men arbetsgivarens ansvar är väldigt stort det också, allt ligger inte på dina axlar. Kräv en ”avveckligsplan” som givetvis innefattar denna omorganisation. Kanske din tjänst ska avvecklas/spridas på fler personer? Då är det ju detta ni ska jobba med under din sista tid där. Om de vill att du ska hjälpa till lite efter du har slutat som konsult, ta BRA betalt för det t.ex. 2500 kr i timmen. Eller bara sluta tvärt och glöm företaget. Lite olika beroende på tjänst vad som brukar hända, och vad du VILL ska hända.
GillaGilla
Du har så rätt. Visst ska det finnas en plan. Just för att slippa detta sa jag upp mig med extremt god framförhållning dvs redan före jul. Dessutom förvarnade jag min chef redan i september. Planen var att omedelbart börja rekrytera efterträdare. Men det har ju dragit ut på tiden så nån sån kommer inte att vara på plats före jag har slutat. Om jag hade vetat att denna omorganisation skulle komma hade jag nog sagt ifrån men den kom högst överraskande. I vart fall tidsplanen var en chock och har dessutom bara blivit värre vartefter.
Min chef är trevlig och extremt engagerad men sitter i möten typ 150% av arbetstiden och är full av förståelse för problemet men helt utan fungerade lösningsförslag.
GillaGilla
Du verkar vara en person som har den fantastiska egenskapen att bry dig mycket om dina medmänniskor. Baksidan av det kan ju vara att man är sårbar för att ta på sig för mycket ansvar mentalt i områden utanför det som är rimligt och därmed lättare bli utmattad.
I det läget är ju hjärnan hela tiden i krisläge, hela tiden beredd på att det ska dyka upp nya katastrofer och därmed läggs mycket energi och tankekraft omedvetet på att leta efter sådana potentiella hot och förstora upp dem till i storlek med en naturkatastrof (egen erfarenhet). I backspegeln kan man dock fundera på hur man ibland kunde måla upp sådana monster till problem i förväg när de visade sig att sakerna löste sig av sig själva med tiden eller med hjälp av andra, till exempel genom att någon med befogenheter insåg orimligheten i vad som skulle göras och då ändrade förutsättningarna eller att någon kollega tog initiativ till att hitta en vettig lösning. En del saker som gnager i huvudet ligger ju också utanför ens egen kontroll och vad tjänar det till att hela tiden oroa sig över det när man ändå inte kan göra något åt problemet?
Vilka saker har du faktiskt för möjlighet att påverka i den här soppan du verkar vara i, vilka av dem är viktiga och dessutom sådana som du rimligen hinner med att göra något åt innan du slutar? Lägg energin på dem och delegera resten av ditt ansvarsområde uppåt till din chef, hen har både ansvaret och säkerligen lön därefter för att lösa det du inte klarar av. Att du har hälsan i behåll är faktiskt viktigare för dig nu än att bespara din trevlige, men inte så förutseende, chef en massa besvär.
GillaGilla
Tack för din genomtänkta kommentar! Det ligger mycket i vad du säger. Även om det kanske inte bara handlar om min omtänksamhet. Det finns också ett inslag av ego och hybris. Jag har nog en bild av mig själv som den som ”fixar det”. En rutten situation. Alla springer runt som yra höns. Jag är den som behåller lugnet och hittar framkomliga vägar. Så ser jag mig själv och så har det nog ofta varit.
Det bär mig extremt emot att helt enkelt säga: ”jag fixar inte det här”. Men sannolikt är det just det jag borde göra.
GillaGilla
Hög igenkänningsfaktor på det! Jag valde alternativet ”jag har aldrig misslyckats förut” framför ”det här är nog för mycket till och med för mig” när jag var i en liknande situation. Lärde mig mycket om mig själv och fick omdefiniera hela min självbild på grund av det. Ett lite stött ego hade varit billigt i jämförelse.
GillaGilla
Jo den minan går man ju på ibland. Nu kommer jag inte att göra det men samtidigt vill jag inte överreagera. Jag är utmattad och tröttheten har en tendens att sabba omdömet.
Men hela situationen är bisarr och hade definitivt fått mig att överväga att säga upp mig om jag inte redan hade gjort det. ….
GillaGilla