Häromdagen tillbringade jag en varm försommarkväll på en trevlig uteservering i Stockholms innerstad.
Jag träffade ett av mina nätverk (låter det inte äckligt pretentiöst så säg). Just det här gänget är en ytterst spretig församling. Vi träffades för MÅNGA år sen via ett outplacementföretag där vi av olika orsaker olyckligtvis alla hade blivit klienter. Vi har hållit kontakten under alla år och ses numera typ 2-3 gånger om året. Äter och dricker och pratar. Om våra liv, våra jobb och om arbetslivet i allmänhet.
Våra nuvarande sysselsättningar spänner från arbetslös till VD via pensionär, säljare, IT-konsult, mellanchef mm.
Nåväl, jag har sen i höstas signalerat att jag är på väg att lämna arbetsmarknaden. Mött intresse, lite avundsjuka och visst tvivel. När jag förra träffen berättade att jag hade sagt upp mig och skulle sluta till sommaren var det en person som envist och näst intill aggressivt förde något slags resonemang om att det var fel att jag som hade förmånen av att ha ett bra (???) jobb skulle lämna det. Att jag istället skulle vara tacksam och jobba på. Att jag kommer att ångra mig sen när det är försent.
Jag blev nog lite irriterad efter ett tag men upprepade så lugnt som möjligt alla mina goda skäl och att jag visste vad jag gjorde. Så småningom gled samtalet över på annat och saken kändes utagerad.
När vi nu träffades igen och jag strålande glad berättade att det var mindre än tjugo arbetsdagar kvar kom aggressionen tillbaka med full kraft. Och den här gången gick den inte att få stopp på. Jag var tvungen att skarpt säga ifrån att JAG äntligen skulle sluta jobba. Att JAG var otroligt glad över detta. Att JAG efter trettio år har gjort mitt.
Stämningen blev lite spänd men jag såg att personen inte var klar utan tog sats för nya arga tirader som jag visste att jag inte skulle orka bemöta konstruktivt. Så lätt uppgiven sa jag bara: ”Jag är TRÖTT och jag vill ha min hjärna tillbaka.” Och märkligt nog fungerade det. Det gick fram. Diskussionen dog och vi kunde återgå till att prata om annat såsom den fantastiska maten.
Vi skildes som vänner men det är bra att vi inte ska ses igen förrän till hösten. Nu har jag ju mina teorier om varför hen blev så upprörd och irrationellt och envist tjatig. Hen blev mer eller mindre tvungen att ta ut pension från 62. Pressad av arbetsmarknadens ålderism som omöjliggjorde jobbyte och av familjeskäl. Trots ett på många sätt behagligt pensionärsliv längtar hen tillbaka till sitt yrkesliv och de kickar som det gav. Och all denna nedtryckta längtan och frustration projicerades på mig och min radikalt annorlunda situation.
Jag undrar om det inte är ganska vanligt att just de mera aggressiva reaktionerna på FIRE-rörelsen bottnar i olika typer av projektioner. Att det kanske till och med är vanligare än avundsjuka.
Jag tänker också att jag själv måste se upp med mina egna projektioner. När jag vill ”rädda” medmänniskor från val som är annorlunda än mina, eller när jag känner mig hotad eller ifrågasatt av att någon bara lever sitt liv på ett sätt som skiljer sig från mitt.
Frihetsgrader 
Det känns som mycket har blir mer svart eller vitt eller allt eller inget. Antingen så håller du med mig eller så är du en idiot, typ. Det är just den sport som du utövar som är den ultimata. Din diet om det så är att vara vegan eller LCHF-are. Du är miljömupp eller miljöbov. FIRE-anhängare eller slösaktig dåre. Arbetande eller parasit. Jag tror inte den svartvita bilden eller som i det här fallet projektionerna gynnar någon utan man stöter endast bort den andra.
Miljörörelsen borde utgå från något annat än ett storstadsperspektiv och fundera över vad det är som gör att folk väljer att bo på landet och hur de kan fortsätta att bo på landet samt bli engagerade. Veganen kanske borde tipsa om någon god vegansk maträtt istället för att hålla en föreläsning om hur det är mord att äta djur medan FIRE-anhängare borde tipsa om intressanta böcker eller berätta hur mycket gladare de är på grund av x. Eller som din bekant som kanske borde fundera över sin egen reaktion. Lite krasst, ju mer vi polariserar och utmålar den andra som bov istället för att ta oss tid att lyssna och reflektera desto mindre åstadkommer vi. Dock lättare sagt än gjort!
GillaGilla
”Lite krasst, ju mer vi polariserar och utmålar den andra som bov istället för att ta oss tid att lyssna och reflektera desto mindre åstadkommer vi. ”
Jag håller med till 100%. Och tyvärr känns det som om det blir värre för varje år. Plågsamt för mig som reflexmässigt ser världen i gråskalor.
GillaGilla
Jag har också börjat se gråskalorna mer och mer med åldern eller i vart fall se komplexiteten. Jag har läst olika miljörelaterade kurser på universitet nu i vår och det är intressant att se skiljelinjerna mellan 20-åringarnas det är bara att göra och mellan de som jobbat ett tag. Det går att göra men det får också kanske en hel del konsekvenser som de inte tänkt på eller som inte är önskvärda. Min favorit var tjejen från Kiruna som propagerade för att mycket av klimatproblemen skulle lösas om alla blev veganer men flyga kunde hon inte tänka sig att sluta med för tåg är ju inget alternativ för vintertid kunde man fastna på spåret. 😉 Men alla har vi våra blinda fläckar.
GillaGilla
Jag kan förstå att det är provocerande med någon som väljer att inte jobba om det är en person som hellre lever på t.ex. a-kassa än tar ett arbete, vilket som helst. Men om det handlar om någon som inte har för avsikt att leva på andra och som dessutom har ett långt arbetsliv bakom sig, borde det väl inte vara något att reta sig på. Alla gör olika val. Så som arbetslivet har blivit, med lean och annan new public management, oändliga möten för mötenas skull och så vidare, så förstår jag att folk tröttnar.
GillaGilla
Nånstans kanske det trots allt handlar om en form av avundsjuka. Inte på att jag KAN sluta utan på att jag VILL. Att jag ser fram emot en pensionärstillvaro med glädje. Den pensionärstillvaro som personen själv är utled på.
GillaGilla
Här tror jag du är något på spåren med din kompis på middagen,hen var avundsjuk, hen fick inte välja när hen skulle kliva av och var nog inte beredd. Hen är nog avundsjuk på att du får välja själv och ser fram emot det och du är så redo, det är nog hen avundsjuk på. Tror jag.
GillaGilla
Tror det är naturligt att vi vill dela med oss av våra intressen och insikter med andra. Vi delar ju med oss vår verklighetsbild, något som kan bli väldigt provocerande för någon som inte delar den verklighetsbilden alls. Jag försöker själv inte prata om FIRE med folk längre då det alltid upprör någon. Är denna person även stöpt i en sån form som har svårt för att förstå andras verklighetsbilder blir det lätt en energikrävande situation från ens egna sida, som inte känns värt det för min egna del. Någon som älskar att jobba, tjäna pengar och sätta sprätt på pengar kommer aldrig förstå grundtanken i FIRE. Precis lika lite som jag förstår varför man skulle vilja jobba på ett kontor och fika med ”främlingar” större delen av sin vakna prime time större delen av sitt vuxna liv.
GillaGilla
Jag brukar ju ligga väldigt lågt med hela konceptet men just när man pratar om sitt yrkesliv är det ju svårt att låta bli att nämna att jag om mindre än en månad inte har ett sånt….
Jag tror att det som gör mig lätt frustrerad är att jag själv inte blir det minsta provocerad av andras val så länge de inte envisas med att försöka pusha dessa på mig.
GillaGilla
Jag kan bli frustrerad över andras val men har insett att det är bäst att inte lägga sig i. Provocerad däremot blir jag sällan. Med mina syskon funkar det alltid att slänga ut frågor i förbifarten och komma med någon kommentar som tips medan mina föräldrar inte riktigt lärt den taktiken.
Jag brukar inte heller ta upp fire kanske för att jag inte känt att jag hängt på konceptet helt. Min bror har faktiskt en arbetskamrat som strävar mot fire, vilket han nämnde när han konstaterade att han och jag var de enda personer som han kände som hade råd att vara ledig ett år utan inkomst. Mina föräldrar tror jag faktiskt skulle vara helt ok med det. Nämnde i veckan att jag funderar på att starta eget om ett tag när jag sparat tillräckligt i ladorna och det blev ingen stor diskussion, efter att jag nämnt hur lite jag skulle behöva jobba för att få samma lön som idag, som jag väntat mig utan snarare ett accepterande. Jag tror att det senaste årets tjänstledighet utan inkomster lärt dem att jag har betydligt bättre ekonomi än de visste även om de vet vad jag tjänar och att jag har koll på läget.
GillaGilla
Men exakt. Det är som att många förlorat möjligheten att hålla två tankar i huvudet samtidigt eller inse att det ena inte behöver utesluta det andra. Och att det inte alltid finns ett exakt rätt eller ett exakt fel. Men kanske med dagens informationsöverflöd så orkar vi inte ta in mer fakta, det är lättare att bara se en sida av saken. Politiker spinner vidare på detta också tycker jag. Det är sådan som får mig att vilja bosätta mig i skogen, off grid. Fan vad gött.
GillaGilla
Svaret skulle vara under Plinas inlägg angående gråskalor…
GillaGilla
Det värsta är att man själv känner sig som en trött och cynisk kärring när man lyssnar på de som bara kan hålla en tanke i huvudet samtidigt medan man inombords önskar att man vår någon annanstans! Det känns som min skitsnackkvot är fylld. Undrar om man kan fylla på den på något sätt?!
Jag hade faktiskt velat ha ett modernt off grid hus med el. Däremot skulle jag nog inte vilja ha det i skogen.
GillaGilla
Jag jobbar inte och folk nästan kvävs av ilska…
GillaGilla
Det är ju konstigt det där. Jag kan lite förstå det pm man är ständigt sjukskriven men verkar fullt frisk och aktiv (även om det ju kan bero på saker som inte märks utåt), men att bli verkligt arg och aggressiv bara för att någon gör ett annorlunda livsval utan att ligga någon till last, det begriper jag inte.
GillaGilla