För ett antal veckor sen var jag inbjuden till vad som annonserades som ”en sista after work”. Det var en kvinna som jag jobbade mycket med i början av nittiotalet på mitt näst sista jobb och som jag av och till har träffat på sen dess. Både i jobbet och på diverse fester. Hon är 55+ och kliver nu av jobbet för gott. Hon kallade det för att ”Göra en Stina” där Stina är jag (fast jag heter ju inte Stina men ni förstår vad jag menar…). Hon hade inte kunnat släppa att jag hade klivit av vid 58 och hade sen dess räknat och planerat för att nu realisera sin dröm. Det blev en kul och sen pubkväll med massor av gamla bekanta från länge, länge sen. Mycket prat om allt vi hade för oss förr när allt var enklare och saker kändes möjliga. Mycket gnäll om hur trist och tungt allt var nu.
Ja jag vet. Nostalgi är inte att lita på. Mycket var dåligt förr och ett och annat är bra nu men det VAR enklare förr. Inga kvalitetsledningssystem. Färre controllers. Människor var inte så lättkränkta. Mer tid ägnades åt själva arbetet snarare än åt planering och uppföljning.
I den nuvarande ekonomiska krisen refereras mycket till den ruskiga 90-talskrisen. OK vi hade inte enorma resurser men vi hade framtidstro. Vi såg mer på vad vi KUNDE göra snarare än vad vi INTE kunde/fick göra.
Kontroll, planering, uppföljning och samordning är potentiellt både nyttigt och värdefullt men det jag hör och har upplevt själv är att det hela numera har gått helt överstyr. Sammantaget har dessa aktiviteter skapat kadrer av byråkrater och konsulter som suger fruktansvärt mycket resurser och energi. Som skapar tröghet och frustration och leder till handlingsförlamning hos dem som ska utföra själva arbetet.
Så det var upplyftande att träffa alla dessa människor. Underligt och lite skrämmande men mest roligt att ha inspirerat någon till ett så stort steg i livet som att kliva av ekorrhjulet.
Deprimerande att utvecklingen i arbetslivet med expressfart rusar vidare åt fel håll. När ska pendeln äntligen börja svänga över åt andra hållet?
Frihetsgrader 
Igenkänning. Har visserligen inte så många år i arbetslivet sedan färdig examen (snart 10). Men har själv gått ifrån att vara en vårdpersonal som utför kärnverksamhet till att bli byråkrat. Arbetsvillkoren väldigt mkt bättre. Men ledsamt att det är så. Samt att det är mkt i min roll som direkt eller indirekt belastar kärnverksamheter. Karriärvägar handlar ju nästan alltid om att komma längre och längre från kärnverksamhet. Ironin i detta. Och stackarna på golvet måste effektivisera för att verksamheten ska ge lön till alla strateger, kommunikatörer, processledare ovanför dom. Hopplöst. Och så dumt. Hälsning, L
GillaGilla
En sak som man inte alltid tänker på är att alla dessa krav på spårbarhet, kvalitetssäkring och standardisering leder till att man måste producera extremt detaljerade process- och arbetsbeskrivningar som sen leder till att själva arbetet blir detaljstyrt, monotont och mekaniskt. Vare sig man är lokalvårdare eller hjärnkirurg.
Något som tyvärr blir både själsdödande och ineffektivt.
GillaGilla