Det här med arbete

Frihetsmamman funderar i ett inlägg kring vad som kan få en människa att gilla att gå till arbetet. En intressant fråga och något som jag har tänkt en hel del på.

I FIRE-kretsar finns, kanske inte helt överraskande, en övervikt för inställningen att arbetet är ett negativt inslag i livet och något som man snarast vill frigöra sig från. Och det är naturligtvis fine. Lite mer bekymmersamt är den ton som ibland tycks insmyga sig att det är något suspekt med människor som gillar att arbeta och vill fortsätta med det. Att vi kanske inte borde behöva arbeta. Och det vore ju toppen men knappast realistiskt. På ett eller annat sätt måste vi ju bidra till vår försörjning.

Bland annat här skulle jag tillbringa mer tid om jag inte behövde arbeta.

Mina egna anekdotiska studier i släkten och vänkretsen av personer som arbetar mycket även efter sin sjuttioårsdag visar ett mönster. Det handlar om personer som är roade av själva arbetet (inte så överraskande) men de har också nästan total kontroll över VAD de ska göra, HUR de ska göra det och dessutom NÄR. Det handlar oftast om forskare, konstnärer eller om egna företagare.

Jag personligen har inte det minsta intresse av att arbeta ens till normal pensionsålder. Dels därför att jag aldrig har varit fullt så road av själva arbetet men framförallt för att jag aldrig har lyckats förhandla mig till den typen av frihet. Däremot har jag inga problem med att andra har lyckats bättre med sin matchning eller gjort andra val.

Givet att jag ser arbetet lite som ett nödvändigt ont (för pengar behövs ju), så har jag haft någon slags outtalad strategi. Jag har försökt arbeta i organisationer som gör sånt som jag tror på och som jag tycker är vettigt. Jag har haft roller/arbetsuppgifter som jag känner mig kompetent för och där jag tycker att det går att åstadkomma nånting. Givetvis har jag också försökt säkerställa att jag har haft en vettig lön.

Alla jobb som jag har haft har varit en mix av det som är superbra och det som är pest och det har varierat över tid. Här kommer mina topp fem förhållanden/sedvänjor för att skapa lycka eller pest på jobbet:

Pest

  1. Det är jurister eller controllers som har sista ordet
  2. Chefen är ett kontrollfreak och tillika en besserwisser
  3. Det är missmatch mellan mitt ansvar/min uppgift och mina befogenheter/resurser
  4. När något jobbigt/obehagligt händer/ska utföras så är det ”Svarte Petter”-metoden som gäller
  5. Organisationens favoritverb är inte åtgärds-/actionverb utan sk ekorrhjulsverb (detta kan sannolikt behövas en egen bloggpost för att förklara läs gärna här).

Lycka

  1. ?
  2. ?
  3. ?
  4. ?
  5. Frånvaro pest-punkterna 1-5 ovan!

Det är intressant att det är så svårt att fånga vad det är som skapar arbetsglädje. Förmodligen är jag för trött och frustrerad idag för att kunna formulera det.

Naturligtvis handlar arbetsglädje om mer än frånvaron av pestfaktorer. Vettiga och roliga människor som tar sig själva på lagom stort allvar platsar sannolikt på listan. Jag ska fundera vidare på det.

Problemet med att skaffa sig ambitioner

Som alla andra som startar en blogg hade jag naturligtvis ambitioner. Vara intressant och relevant. Få lite läsare. Gärna lite dialog. Dela med mig av förhoppningsvis kloka tankar och iakttagelser.

Så fine. Under en solitär helg satte jag upp bloggen vilket var överraskande enkelt. I frid och ro skrev jag några inlägg och lyckades klura ut hur jag kunde fixa det mesta i mobilappen vilket passar mig perfekt eftersom jag sällan drar igång PCn när jag är ledig.

Så typ i november efterlyser den effektiva fru Badass FIRE-bloggare och dumdristigt (?) räckte jag upp handen. Och plötsligt hade jag massor av läsare vilket ju är toppen. Men det finns ju som så ofta en baksida: med läsare på plats vill man ju inte bara bladdra lite smått. Plötsligt hoppar den interna redaktören fram och väser ”mer och bättre” i örat.

Så jag börjar öka trycket. Planerar mer komplexa inlägg och innan jag vet ordet av så har jag inte mindre än tre påbörjade inlägg som är typ halvfärdiga samtidigt som jag tappar entusiasmen för dem och de har blivit för omfattande för att smidigt hanteras på min lilla kloktelefonskärm. Och ingenting blir publicerat på bloggen.

Och alla små infall jag kan få till nya inlägg hamnar sist i kön eftersom jag ju BORDE avsluta vad jag har påbörjat. ..

Vad jag nu vill säga med detta är att ambitioner naturligtvis är utmärkt att hålla sig med men att den gamla slitna sanningen om att man inte ska låta det bästa bli det godas fiende fortfarande är värd att leva efter.

Det gäller ju för övrigt inte bara för bloggande utan för det mesta i livet, även sparande och frugalitet.

Dödstäda

Då och då har jag läst i pressen om ”dödstädning”. Och att det är något nytt. Det må vara trendigt men nytt är det ju inte. Jag minns tydligt hur en granne till mina föräldrar som var perfektionist och något av en minimalist, redan på sjuttiotalet brukade säga att hon skulle gå hem och dödstäda.

Filosofin är att rensa ut allt jox man har samlat på sig så att de efterlevande ska besparas det krävande och deprimerande arbetet att rensa och kasta.

Bra tanke egentligen. När min far som sparade på det mesta plötsligt gick bort för femton år sedan fanns det inte lite att ta hand om.

Själv är jag dålig på att göra mig av med saker. Trasiga ting utan känslomässiga kopplingar är inga problem men hela saker som jag inte behöver eller ens vill ha, eller sånt som i det förflutna betydde något är svårt. Alltså har jag för mycket av allt.

Nu drar jag lyckligtvis sällan hem nytt jox nuförtiden men efter allt jag tog hand om efter min far och sen jag senast flyttade och krympte min boyta med nästan trettio kvadrat känner jag mig ibland lite kvävd av saker.

För en tid sen satte jag upp ett antal mål som jag ville uppnå till 2019-06-31. Tanken med dem var att jag skulle inleda mitt fria liv med de bästa tänkbara förutsättningarna. Ett av dem var att jag skulle rensa ut allt onödigt. Av detta har hittills blivit intet och egentligen är det inte ett jätteproblem. Jag kommer ju ha klart mer tid och ork då än vad jag har nu. Dessutom kanske mitt framtida jag kommer att prioritera annorlunda. Vem vet vad jag kommer vilja ha när jag får min hjärna tillbaka?

Vad jag däremot måste ta itu med är en dödstädning på jobbet. I somras bytte jag rum och i samband med det gick jag igenom alla mappar, pärmar och pappershögar och slängde enorma mängder så den delen skrämmer mig inte nämnvärt.

Värre är det med allt elektroniskt junk. Jag får panik bara jag tänker på mailen. Mer än 2 GB och i runda slängar 30 000 st.

När jag slutade på mitt gamla jobb kämpade jag i veckor med att vaska fram nödvändiga saker till min efterträdare ur en postsäck som inte hade rensats på 15 år. Till slut gav jag upp och tryckte på stora delete-knappen sista arbetsdagen. Kanske får det bli så här också. Idag har jag i vart fall fått ihop 1491 mail i borttaget-mappen.

Klappar mig själv på axeln för ett väl utfört arbete!

Fysiskt skräp. Min överfulla returpapperslåda.

In på upploppet

Upplopp kanske i och för sig är lite mycket sagt men om 162 dagar är det midsommar och jag gör min sista arbetsdag.

Idag var det dags att informera personalen. Det blev lite tyst i rummet kan man säga. Jag gjorde mitt bästa för att avdramatisera det hela och trycka på att det är mycket tid kvar och att jag och min chef ska göra vårt bästa för att det ska bli en bra övergång till en ny chef.

Vi får se vilka reaktioner det blir när man har hunnit fundera lite.

Det blir lite kluvet att prata brett om hur lång tid det är kvar samtidigt som jag för mig själv försöker intala mig att tiden är kort. Fast båda perspektiven är ju sanna.

Det bästa med att ha berättat för alla är att jag nu kan spela med öppna kort vilket är vad jag trivs bäst med (bildligt talat alltså, om jag bokstavligen spelar kort håller jag dem nära kroppen (fast ingen spelar väl kort längre, vet inte när jag gjorde det senast)).

En liten stämningsbild från jobbet. Mindre än sex månader kvar.

Med en förhoppning om ett fantastiskt 2019

Det har varit lite tyst här. Mitt något förhastade löfte om content varje dag har väl fallit ut lite sisådär.

Om jag skulle ta mig för med att formulera mål för 2019 så är inte det något som skulle platsa. Jag ska absolut producera text och bild här men ska satsa lite mer på kvalitet än kvantitet framöver.

Sen är jag lite ”måltrött” för närvarande. Alla dessa verksamhetsplaner, strategiska planer och kvartal-, tertial- och årsuppföljningar som jag har producerat under mina alltför många chefsår har gjort mig lite skeptisk till hela konceptet med mål och uppföljning.

Det är helt klart att mitt 2019 måste bli betydligt bättre än 2018 i en mängd avseenden men just idag är inte dagen då jag tänker formulera en handlingsplan för det.

Blek nyårssol i södra Dalarna.

Nu har jag några lugna dagar på landet innan det är dags att köra mina sista två kvartal i arbetslivet.

Julen har varit både bra och jobbig. Vi hade en mycket bra julafton med 11 personer, mycket mat och massor med julklappar (kanske inte så frugalt men trevligt).

Ett inte helt frugalt julbord.

Sen hade vi en olyckshändelse med benbrott, ambulans, akuten och operation. Som nu kommer att följas av en sannolikt lång konvalescens Det som var bra med allt detta var att få en direktupplevelse av hur vår utskällda vårdapparat fungerar i praktiken. För en mycket gammal människa under en massiv helg. Och betyget blir gott. Ambulansen kom ganska snabbt. Med kunnig, lugn och empatisk personal. Visst blev det några timmar på akuten men inte ren väntan utan prover, röntgen mm för att sedan flyttas till avdelning. Allt inriktat på operation och rehabilitering och bra vård trots jul och nyårshelg.

Men visst vänder det uppochner på livet och på planeringen.

För att komma tillbaka till funderingarna om mål så måste mitt huvudmål ändå vara att få det första halvåret att fungera så bra som möjligt. Så att jag kan känna mig hyfsat nöjd med vad jag har åstadkommit utan att bli totalt utmattad.

I avsaknad av en vinterbild på Donau får ni hålla tillgodo med Dalälven.

Jag önskar alla läsare en mycket god fortsättning på det nya året!

Ett matrelaterat mellanspel 2

Jag insåg just att jag kan slå två flugor i en smäll med detta inlägg om jag har för avsikt att pricka av ämnen från min gamla lapp (se föregående inlägg). Så här kommer mat och Ungern i skön förening.

Jag sa tidigare att jag är en kompetent kock men basic. Jag vill inte krångla till det . Men till jul vill mig närstående ungrare ha beigli. Beigli är traditionellt för ungersk jul och tyvärr INTE det minsta basic.

Mina beigli. Tyvärr inte så vackra. Det är inte meningen att de ska spricka.

Beigli är inte helt olik en strudel dvs en tunt kavlad deg med fyllning på och som sedan rullas och gräddas. Fyllningen ska vara av två slag, valnöt och vallmofrö som ska malas och blandas med kokta sockerlösningar.

Idag har jag bakat beigli för hela slanten. Fullt upp i minst två timmar och ansenliga mängder disk. Resultatet blev lite sådär men förhoppningsvis smakar de som de ska.

Det sägs att det är högst olämpligt att äta en större mängd av beigli som är fylld med vallmofrö om man vet med sig att man kommer att bli testad för opiater i närtid. Mängden opium lär vara mycket liten men utslag ger det.

Jag hittade en lapp

Jag rensade lite i på köksbänken i ett ställ där jag periodvis lägger papper som jag på ett eller annat sätt ska åtgärda. Eftersom jag är världsmästare på att skjuta upp saker är det inte överdrivet ofta som jag tittar där (alltså inte ett toppensystem det enda som fungerar är att lägga det som ABSOLUT måste fixas på matbordet eller på tangentbordet).

Nåväl idag när jag har inlett min julledighet tittade jag där och hittade en bortglömd lapp. Den är inte daterad men kommer från ett sånt där litet block som man får på konferensanläggningar tillsammans med en oftast oduglig penna (jag har minst en hyllmeter oanvända såna block i mitt arbetsrum samlade under oräkneliga konferensdagar, pennorna slutade jag plocka på mig för många år sen).

Nåväl, utifrån namnet på stället inser jag att jag måste ha skrivit ner detta vid en av myndighetens chefskonferenser sannolikt någon gång i vintras eftersom jag vill minnas att det var kallt.

Lappen

För att nu äntligen komma till saken, detta är vad jag skrev:

Bloggnamn:

Frihetsgrader

Teman:

  • Statsförvaltningen
  • Medborgarlön
  • Ekonomisk personlig frihet
  • Rutiner ger frihet
  • Laga mat
  • PDCA
  • Ungern
  • Landet
  • Ledarskap
  • Organisationsteori/ledningssystem
  • Hälsa

Det tog mig ett tag men uppenbarligen fastnade detta i bakhuvudet för att i oktober materialiseras i denna blogg. Vi får väl se hur många av dessa teman som kommer att beröras här framöver. En del av dem har jag ju i vart fall nosat på.