The point of no return

Istället för att skriva intelligenta och underhållande inlägg här har jag (bortsett från den eviga tröttheten kompletterad med ett ovanligt illasinnat artrosskov), ägnat mig åt att bränna broar.

Det här har absolut inget med dagens inlägg att göra men en bild på Donau är aldrig fel.

Jag har en tidtabell. Mitt uttåg ur arbetslivet ska sammanfalla med midsommarsnapsens intagande.

Eftersom jag så långt det är möjligt föredrar att spela med öppna kort berättade jag detta för min chef redan i september. Det var inte enbart av godhet. Min baktanke var att det skulle göra det lättare att säga nej till allt som har med långsiktig strategi att göra och sidouppdrag med längre tidshorisonter. Jag kan inte påstå att den förhoppningen har infriats.

Min chef ville nämligen att vi skulle ligga lågt med frågan för att inte skapa oro i leden. Något jag kan köpa när det gäller min personal. Att informera mina närmaste chefskolleger däremot hade ju varit bra. Men OK. Hon är boss och jag höll tyst. Allra mest bekymmersamt har det varit att hon inte verkar ha börjat fundera på ersättare och överlämning. Speciellt som jag verkligen inte har varit i toppskick.

Nu i veckan tog jag upp att vi nu faktiskt måste ta nästa steg. Sex månader kan kännas långt (och för mig känns det verkligen långt…) men att rekrytera in en ny chef brukar ta sin lilla tid så vi är redan sent ute om det ska bli tid till överlämning.

Så nu har jag informerat kollegerna. Jag och chefen har haft en diskussion med HR om lämplig strategi för processen som samtidigt skapar möjligheter till avlastning för mig givet att jag är sjuk. Personalen informerar vi efter nyår.

Så nu finns ingen återvändo. Det känns mycket bra att ta helg med detta gjort.

Reaktioner jag har fått är främst förvåning. En viss avundsjuka kan anas. Man kan fundera över varför det i vårt rika land ska vara förvånande att en sedan länge högavlönad person har möjlighet att lämna arbetslivet vid 58 års ålder.

Alla som har besökt mitt hem vet att det inte är en lyxbostad. Jag har inte mörkat att min (nu sålda) bil var tolv år gammal. Det behövs heller ingen större observationsförmåga för att inse att mitt klädkonto är ytterst måttligt. Jag har inga kostsamma barn. Jag reser inte till Thailand. När man tänker efter är det egentligen mera förvånande att jag inte har sparat undan mer pengar.

Jag förstår att många, speciellt på en arbetsplats som min där väldigt många är djupt engagerade i sakfrågorna och uppdraget, har svårt att förstå att man VILL sluta. Men jag har svårt att förstå att så många blir förvånade över att man, speciellt i min ålder, KAN.

7 reaktioner till “The point of no return

  1. Det är bara att gratulera! Att du KAN sluta tidigare har ju krävt visst sparande, planering och framförallt ett ”ovanligt” beslut. Många finner det nog lättare att bara följa standardmallen med pension vid 65/67 års ålder.

    Jag hoppas att du blir frisk(are) inom kort.

    Mvh

    Egon

    Gilla

    1. Jag har väl länge haft en tanke att jag ville sluta tidigare men först på senare år insett att tidigare inte måste betyda 61 år. Nu har jag hyfsat länge varit hyfsat sparsam så jag kan gå vid 58. Med lite bättre fokus lite tidigare hade jag kunnat sluta för flera år sedan.

      Å andra sidan: om jag som brukligt är alltid hade ökat mina utgifter i takt med mina inkomster hade jag fått hänga i till 67 så i det stora hela är jag ganska nöjd med mig själv.

      Gilla

  2. Hej! Skönt att gå på helg med det avklarat. I måndags började min vikarie, två veckor innan jag går på föräldraledighet och en vecka efter att hen blivit erbjuden tjänsten. Cheferna har vetat sedan i juni att jag bara jobbar fram till jul… Istället för två lugna veckor med tid för nedtrappning och avslut är det full fart framåt med samtliga projekt och överlämning på övertid utöver det. Jag är inte så sugen på att komma tillbaka till arbetsplatsen efter att föräldraledigheten är över.

    Gilla

    1. Trist att det ofta blir så. Å andra sidan så fick du en vikarie. När min personal blir långtidssjukskrivna eller föräldralediga får jag ytterst sällan ta in någon ersättare. Ibland går det bra men oftast inte.

      Gilla

  3. Bravoooo! Stor klapp på axeln och skönt att få det gjort inför jul. Det är aldrig kul att säga upp sig och jag tycker att det är schysst av dig att ge dem så lång framförhållning (även om du har ditt eget intresse i det). Det ska bli intressant att se om du blir genomskinlig eller om chefer och kollegor fortsätter som att allt är som vanligt. Jag har varit med om båda varianterna. Mest komiskt var det på min näst sista arbetsplats då jag fortfarande förväntades sitta med i strategimöten som gällde 3-4 år framåt hela vägen in i kaklet. Ibland fick jag för mig att min chef och mina kollegor inte uppfattat att jag sagt upp mig och jag fick verkligen tvinga bort en instinkt att ställa mig upp i dessa ändlösa, olidligt trista möten och utbrista: ”Men hallå..ni vet att jag inte är här om en vecka va?”

    Gilla

    1. Ja det ska bli spännande att se. Jag försökte lite försiktigt antyda att jag skulle kunna ducka långsiktiga frågor. Det kändes ju som en rimlig ansats givet läget och att vi hade en diskussion om hur vi skulle hantera min utmattning men jag fick inte något vidare gensvar.

      Mitt problem är att det räcker att nån antyder att jag är så klok och erfaren och därför värdefull i strategifrågor för att jag ska bli glad och glömma att jag är utmattad. Tills jag sitter fast i en oändlig mötesserie och inser att det är supertrist. …..

      Gilla

Lämna ett svar till FruEfficientBadass Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s