Det här med arbete

Frihetsmamman funderar i ett inlägg kring vad som kan få en människa att gilla att gå till arbetet. En intressant fråga och något som jag har tänkt en hel del på.

I FIRE-kretsar finns, kanske inte helt överraskande, en övervikt för inställningen att arbetet är ett negativt inslag i livet och något som man snarast vill frigöra sig från. Och det är naturligtvis fine. Lite mer bekymmersamt är den ton som ibland tycks insmyga sig att det är något suspekt med människor som gillar att arbeta och vill fortsätta med det. Att vi kanske inte borde behöva arbeta. Och det vore ju toppen men knappast realistiskt. På ett eller annat sätt måste vi ju bidra till vår försörjning.

Bland annat här skulle jag tillbringa mer tid om jag inte behövde arbeta.

Mina egna anekdotiska studier i släkten och vänkretsen av personer som arbetar mycket även efter sin sjuttioårsdag visar ett mönster. Det handlar om personer som är roade av själva arbetet (inte så överraskande) men de har också nästan total kontroll över VAD de ska göra, HUR de ska göra det och dessutom NÄR. Det handlar oftast om forskare, konstnärer eller om egna företagare.

Jag personligen har inte det minsta intresse av att arbeta ens till normal pensionsålder. Dels därför att jag aldrig har varit fullt så road av själva arbetet men framförallt för att jag aldrig har lyckats förhandla mig till den typen av frihet. Däremot har jag inga problem med att andra har lyckats bättre med sin matchning eller gjort andra val.

Givet att jag ser arbetet lite som ett nödvändigt ont (för pengar behövs ju), så har jag haft någon slags outtalad strategi. Jag har försökt arbeta i organisationer som gör sånt som jag tror på och som jag tycker är vettigt. Jag har haft roller/arbetsuppgifter som jag känner mig kompetent för och där jag tycker att det går att åstadkomma nånting. Givetvis har jag också försökt säkerställa att jag har haft en vettig lön.

Alla jobb som jag har haft har varit en mix av det som är superbra och det som är pest och det har varierat över tid. Här kommer mina topp fem förhållanden/sedvänjor för att skapa lycka eller pest på jobbet:

Pest

  1. Det är jurister eller controllers som har sista ordet
  2. Chefen är ett kontrollfreak och tillika en besserwisser
  3. Det är missmatch mellan mitt ansvar/min uppgift och mina befogenheter/resurser
  4. När något jobbigt/obehagligt händer/ska utföras så är det ”Svarte Petter”-metoden som gäller
  5. Organisationens favoritverb är inte åtgärds-/actionverb utan sk ekorrhjulsverb (detta kan sannolikt behövas en egen bloggpost för att förklara läs gärna här).

Lycka

  1. ?
  2. ?
  3. ?
  4. ?
  5. Frånvaro pest-punkterna 1-5 ovan!

Det är intressant att det är så svårt att fånga vad det är som skapar arbetsglädje. Förmodligen är jag för trött och frustrerad idag för att kunna formulera det.

Naturligtvis handlar arbetsglädje om mer än frånvaron av pestfaktorer. Vettiga och roliga människor som tar sig själva på lagom stort allvar platsar sannolikt på listan. Jag ska fundera vidare på det.

9 reaktioner till “Det här med arbete

  1. Arbetsglädje infinner sig när mina förmågor kommer i fullt bruk och därtill uppskattas. Även god arbetsgemenskap skänker mig stor glädje. Att få möjligheten att avsluta en uppgift innan jag måste gå till en ny uppskattar jag också. Att ge en uppgift den tid som krävs för att god kvalitet ska säkerställas är ren glädje. Att uppleva att mitt arbete bidrar till något verkligt gott för både mig själv och andra, ja kanske för hela samhället, är lycka.

    Gilla

    1. Jag har jobbat i trettio år. Det har funnits perioder när jag har upplevt det du beskriver. Dessa har varit de bästa. Sen har jag upplevt perioder fyllda alla pestfaktorer man kan föreställa sig (och dessutom några fler). Resten av tiden har varit nånstans däremellan.

      Men när allt stämmer….ingenting går upp mot det.

      Jag tror att minnet av de stunderna och tron att jag snart ska komma dit igen, har fått mig att under alltför långa perioder stå ut med allt för mycket av motsatsen.

      Gilla

  2. Jag skrattar gott åt din pro/con-lista ovan och känner igen mig såklart. En bra dag på jobbet handlade åtminstone på sista riktiga stället snarare om avsaknad av obehag än tillskott av välbehag och de saker Eva nämner ovan. Men jag har ju känt de sakerna också, precis som du beskriver fluktuerande och inte helt förutsägbart. En av mina mest härliga jobberfarenheter var som sommarvikarie inom vården under studietiden. In and out, känsla av värdeskapande, inga frågor hängande vid arbetsdagens slut. Viss typ av representation gillar jag också, att vara ute hos kund, men inte för att kränga utan mer för att vårda relationer och hjälpa kunden. Jag kanske ska bli teknisk support? (här hör jag hur mina närmaste skrattar rått, men kanske för äldre, som är ännu sämre än jag?)

    Gilla

    1. Man ska inte underskatta hur tillfredsställande det kan vara med supportarbete. Som det organiseras idag knappast eftersom man gör allt för att avpersonalisera det och aktivt förhindra det personliga mötet i supportsituationen.

      I den grå forntiden ägnade jag under några månader delar av min arbetsdag åt PC-support. DET var klart givande.

      Det jag uppskattar mest med mitt arbete idag är mötena och diskussionerna med min egen personal som är direkt kopplade till våra kärnuppgifter och hur vi ska lösa dem.

      Ibland tror jag att någon form av personlig coachning skulle vara ett bra extraknäck för mig. Typ ”få ordning på ditt hem och din ekonomi med minimala insatser”.

      Men för att vara trovärdig måste jag nog städa upp lite först……

      Gilla

  3. Bra skrivet! Jag tycker dock det vore roligt om du hade synpunkter på att andra VILLE jobba. Vi kanske skulle göra det till normen att alla som yttrar att de vill jobba till 65 får en massa kritik för sitt val istället för att som idag fokusera på hur jävliga frihetssträvare som Oskar Lindberg o co är som inte betalar SKATT till de är 65. Inte genom tjänst iaf.

    Gilla

    1. Min filosofi är att det finns många sätt att leva ett bra liv. Jag har jobbat färdigt men om min svåger vill jobba tills han blir nittio så är det hans sak. ”Live and let live” må vara en gammal devis men jag gillar den.

      Sen är jag ju inte helt ung och kommer ihåg när den socialdemokratiska politikern Anna Hedborg i början av åttiotalet proklamerade att deltidsarbete var skatteflykt och den upphetsning som följde på det. Den diskussionen har alltså pågått ett tag och jag har inte uthålligheten att fortsätta den längre. Jag tror att den nya FIRE-generationen är bättre lämpade att ta den.

      Gilla

  4. What!? Deltidsarbete en skatteflykt! Snacka om att se på arbete som något som inte handlar om egen försörjning i första hand, utan om (slav)arbete för någon annans räkning, i detta fall kommun och stat. Skamlöst av en politiker att uttrycka sig så.

    Gilla

    1. Det fanns en ganska stark trend då att man som god samhällsmedborgare var skyldig att lönearbeta och att den som inte gjorde det var asocial. Jag tror också att det handlade en hel del om socialdemokratins starka ogillande av hemmafruar eftersom man ansåg att deltidsarbetande var ett slags halvhemmafruar. Vi har lyckligtvis kommit en bit sen dess.

      För min egen del anser jag att vi alla har en skyldighet att säkerställa vår försörjning och inte åka snålskjuts men givet att man gör det så får man lägga upp det bäst man vill.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s