Om en byrå

Jag tycks ha uppnått den åldern då det börjar bli naturligt att prata om hur det var när jag var ung. Det känns lite märkligt och är förmodligen osmart.

Jag vill minnas att jag (när jag var ung!), omedelbart slutade lyssna när föräldrar och andra ”äldre” personer började sina meningar med orden ”när jag var ung…..”.

Hur som, när jag var betydligt yngre än jag är idag så skulle jag och min blivande man (senare exman) flytta ihop i en lägenhet. Eftersom ingen av oss innan dess hade ett eget hem hade vi ytterst lite möbler och annat man behöver. Vi hade inte heller just några pengar eftersom allt gick till köpet av lägenheten och jag fortfarande studerade.

Så för oss var det naturligt att ta emot allt vad släkt och vänner ville pracka på oss i form av begagnade möbler och husgeråd som de hade i källaren eller på vinden. I slutändan behövde vi faktiskt bara köpa en säng. Det hela fungerade utmärkt och en del av dessa saker använder jag fortfarande nästan 35 år senare.

Något som förvånade mig långt senare när den yngre generationen skulle bygga upp sina hem var att de alla tycktes vilja ha allt nytt. Och att det ibland tom blev så att jag och särbon tog över saker från dem när de ville ha nytt. Jag minns speciellt en tjock-TV som vi fick av hans son och som vi hade i åratal innan den till slut gick sönder.

Jag är väldigt kluven när det gäller inköp av möbler. Jag är uppfödd med IKEA och det fanns en period i mitt liv då en tripp till IKEA var ett givet söndagsnöje. Sen började jag tänka ”quality not quantity” och bestämde mig för att göra slut med IKEA. Jag gick på GAD, Norrgavel och Gösta Westerberg. Suktade och planerade men i slutändan kändes allt DYRT. Min snålhet tog överhanden och mina Billyhyllor och ärvda skinnsoffa fick duga ett tag till (trots att jag får nackspärr när jag somnar på soffan och soffor i min värld egentligen är till för att slumra in på).

Jag har ibland antytt att jag har lite mer saker än vad jag egentligen behöver men ännu inte riktigt är på det klara med vad av allt detta jag kommer att vilja ha i mitt nya fria liv. Alltså är fungerade förvaring intressant. I mitt vardagsrum finns ett hörn som lämpar sig utmärkt för någon form av hylla eller skåp och jag har i minst två år velat om vad jag ska köpa. Jag har kastat mig mellan ytterligheterna Skräddarsydd hylla med skåp á 16 000 kr till Billy-hylla för några hundra.

Men sen fick sonen (med tjock-TVn) en byrå över. En byrå som jag för ett antal år sen hjälpte till att släpa hem från IKEA och skruva ihop. Nu var den lite defekt men särbon lappade ihop den. Nu står den i hörnet och jag har börjat fylla den med diverse hemlösa ting.

En mycket frugal lösning alltså.

Den skabbiga byrån.

Men jag måste erkänna att jag börjar undra om jag har gjort rätt. Den ser ärligt talat lite skabbig ut. Det är ju skillnad på en sliten IKEA-byrå och på en skamfilad kvalitetsmöbel.

Har jag drivit sparsamheten så långt att jag gör korkade beslut som förslummar mitt hem?

4 reaktioner till “Om en byrå

  1. ”Något som förvånade mig långt senare när den yngre generationen skulle bygga upp sina hem var att de alla tycktes vilja ha allt nytt. Och att det ibland tom blev så att jag och särbon tog över saker från dem när de ville ha nytt.”

    Stor igenkänningsfaktor! Har tagit emot en hel del när under årens lopp när folk flyttar isär o dylikt. Inget har varit arvegods, utan bara det som blivit över när levande personer ändrat liv och renoverat. Vissa yngre verkar ha konsumerat lika mycket husgeråd och hemmaprylar på några några få år än man själv gjort på 25 år. Om man lever rörligt, byter partner och boende ofta så sker automatiskt nykonsumtion. På det allmänt ökad köplusta och snabbare förnyelsebehov. Man ska ha allt komplett direkt också. Gärna det bästa och om man inte själv har råd ska föräldrar bidra om man nu inte är så dum att man lånar till konsumtion, till bushög ränta dessutom.

    Om billighetsaffärerna inte fanns, hade denna höga konsumtion inte funnits och hela hypen kring minimalism och decluttering skulle det inte finnas behov av, skulle inte existera. Kanske inte heller alla sjukskrivningar, jobbstress, långa daghemsdagar, långresor och allmänna trend att finna sig själv. Man skulle redan veta var man befann sig i högre grad. Kanske idealiserar jag en aning kring förgången tid, men tänker mig samtidigt att vår tid hade kunnat se annorlunda med en annan utvecklingsgång, om vi gjort andra val, säg 60 år tillbaka.

    Gilla

    1. Förmodligen har vi en tendens att måla dåtiden i ett lätt rosa skimmer men jag tror att min egen generation generellt var mera införstådd med att man inte kunde få allt genast. Till exempel att den nyrenoverade toppenlägenheten i innerstaden inte skulle materialisera sig redan runt trettio (om ens någonsin. ..).

      Gilla

      1. Du skrev också om detta med förslumning. Man kan ju ha rätt så skamfilade möbler men så länge det finns någon typ av röd tråd i inredningen så tycker jag det kan räcka med att man ser till att ha fräscha växter, räcker väl med två riktigt fina och välskötta per rum. Det förhöjer känslan av liv tillsammans med bra belysning. Då kan det väl ändå inte bli förslummat, även om man inte satsat på kvalitetsmöbler. Har själv en blandning av IKEA och möbler från släktingars möbelbutik som liknar stilen som säljs på Mio och en antikpryl till hörnhylla. Tycker det kan bli bra med de textilier man gillar i enhetliga färger och mönster. Vissa talar ju om att ha ett visst antal färger hemma, kanske tre, fem eller sju.

        En grej är att bara ha några få enkla detaljer från t ex fint museum ( t ex Waldemars udde) eller Slottsboden (vid Kungliga slottet) eller Svenskt Tenn (Strandvägen) lyfter intrycket mycket. Känns lite löjligt nästan att det är så, simpla ”findetaljer”. Slottsboden tror jag dock inte många tänkt på om man går i Stockholm och vill ha snygga grejer till hemmet. Inte så fasligt dyrt heller. Och Slottsbodens svarta te i guldpåse är det bästa jag druckit!

        Oj, låter som jag tycker man ska konsumera prylar till hemmet. Just inredning är väl något man inte ska behöva gå och shoppa, istället blir det bästa att rensa ut allt som man inte tycker är fint längre och vips så har man fått fint utan att ha adderat en enda pryl! Second hand glömde jag ju också, är ju hur kul som helst att hitta fina saker för en spottstyver! Smart är också att inte gå in i sådan butik om man inte samtidigt har med liten påse med gåvor om man vet att man behöver rensa ut hemma.

        Gilla

      2. Du har så rätt. Man behöver absolut inte ha nya synkade prylar. Växter är bra men inte min bästa gren. Jag knyter snarare ihop det med mattor och tavlor (som jag äger i i princip obegränsade mängder pga konstnär i släkten).

        Det som jag däremot funderar en hel del på är var gränsen går mellan att vara ftugal och att vara sjukligt snål. Det kommer ju att komma en punkt då det är rimligt att slanta upp för någon möbel. Frågan är hur man vet att man har nått den punkten.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s