Imorgon är det tre månader kvar till min exit från arbetsmarknaden. I siffror:
- 3 månader
- 11 veckor
- 88 dagar
- 58 arbetsdagar
Nu när det börjar bli mera allmänt känt att jag ska sluta för att ”göra ingenting” har flera bekanta och/eller kollegor börjat bekymra sig för hur det ska gå. Inte för att de verkar oroa sig för min ekonomi (vilken jag ibland själv får helt omotiverad noja över), men de tycks oroa sig över att jag kommer att drabbas av någon form av psykiskt lidande av att inte fem dagar i veckan uppsöka min arbetsplats för att dränkas i mail, möten, revirstrider, internrevisioner, gdpr, tertialuppföljningar, personalproblem, budgetindragningar, organisationsöversyner…….
”Du har väl möjlighet att gå tillbaka???” Frågar man oroligt. ”Om ett halvår är du tillbaka”. Deklarerar man trosvisst.
Eftersom jag inte ser finessen med en debatt med dessa vänliga själar svarar jag oftast något obestämt typ ”ändra sig kan man alltid göra” eller ”kanske det”. Men jag själv har extremt svårt att se ett skäl till att gå tillbaka när jag väl har lyckats ta mig ut. Skulle jag mot förmodan få tråkigt får jag lösa det, men att lösningen skulle vara några ytterligare år i en situation som min nuvarande finns inte på kartan.
Frihetsgrader 