Sista månaden

Vi är nu inne i juni. Min sista månad som anställd. Men med helger och intjänad semester är det bara 10 arbetsdagar kvar.

Det känns lite overkligt. Hela detta halvår har verkat oändligt men nu är det plötsligt bara tio dagar kvar vilket ju är fantastiskt. Ändå drabbas jag av lätt panik. ”Måste-listan” är lång och ”borde-listan” längre. Dessutom läggs saker fortfarande till med förfärande hastighet. Arbets- och energikrävande problem som helt enkelt MÅSTE hanteras omgående och som absolut inte går att delegera nedåt och som just nu inte kan skjutas uppåt eftersom min chef är på en längre semester.

En bra sak är att jag i vart fall fick till en i princip ostörd heldag med min efterträdare som börjar efter sommaren. Det verkade vara en mycket trevlig och kompetent människa. Mycket intresserad och med bra och djupa frågor. Det kommer säkert att funka utmärkt på sikt men det finns gränser för hur mycket man kan förmedla på en dag så saker kommer att falla mellan stolar. Jag tränar på att distansera mig från det hela men med begränsad framgång. Ideligen kommer jag på mig själv med att säga ”vi” om saker som ska ske i höst.

Jag rannsakar mig själv. Funderar på om jag har separationsångest när det gäller jobbet men så är det ju inte. Jag längtar intensivt till den dagen jag kan lägga allt det här bakom mig. Mitt problem tycks handla om en överdimensionerad ansvarskänsla. Också om att jag nog hade en naiv idé om en perfekt överlämning av en perfekt verksamhet. Så kommer det ju inte att bli och jag måste acceptera det. Inse att det är helt normalt och att det bara till en liten del är mitt fel.

Annars får jag väldigt mycket frågor om hur det känns att sluta, vad jag ska göra nu och om jag inte kommer att ångra mig. Jag funderar på varför vi i vår kultur så ofta betraktar pensioneringen som ett trauma. Varför det skulle innebära en kris att i vuxen ålder bli sin egen herre, styra sin egen tid och gå sin egen väg. Varför det inte är något att sträva efter.

Det anses ju suspekt. Man kan betraktas lite som en svikare. En som inte drar sitt strå till stacken. Och många FIRE-personer försvarar sig med att man kommer att göra massor av nytta. För egen del har jag inte idag några såna planer. Jag har egentligen inga planer alls och det är faktiskt helt OK.

Jag fick lite försmak under helgen på landet. Jag bakade bröd. Kokade kycklingbuljong. Gjorde rabarberpaj.

Monsterrabarber.

Mellan varven och mellan regnskurarna satt jag på altanen, läste och tittade på Dalälven som flyter förbi i fjärran.

Dalälven.

Bra dagar. Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer att få fler såna när jag har slutat jobba.

7 reaktioner till “Sista månaden

  1. Yes – du ser ljuset i tunneln. Bara fortsätt att gå, snart är du där.
    Se bara upp med att göra ”bordena” till måsten. Det var så jag gick i väggen för tre år sedan.
    Och bara för att lägga till ett ”borde” – jag hoppas att du fortsätter att blogga (efter en andningspaus) för det skulle vara fint att få följa med på din fortsatta livsresa.

    Gilla

    1. Hej och tack för goda råd! Att göra ”borden” till ”måsten” är en av mina paradgrenar.

      När det gäller bloggen har jag nog tänkt fortsätta. Med förhoppningsvis mindre gnäll och mera livsglädje.

      Gilla

  2. Underbart och vilken utsikt! Angående ditt arbete så tänker jag – eller så brukar det bli där jag arbetar – att det är bra att saker och ting fallerar ibland. Då tänks det nytt, arbetsuppgifter skiftas och hamnar rätt och något nytt (ofta bättre) får ta plats.

    Snart fri!

    Gilla

    1. Utsikten är verkligen bra. Och allt regnande kombinerat med värme hade skapat en helt fantastisk grönska som verkligen kom fram i bilderna.
      Jag håller med dig om att det ju egentligen inte behöver vara fel när det kraschar. Mycket gott kan komma ur det. Jag hade bara önskat att det inte var just jag som måste lämna så många lösa trådar.
      Å andra sidan är det nog bra för mina hybris-tendenser att inse att jag faktiskt är mänsklig och att bra nog är bra nog…..

      Gilla

  3. Final countdown! Det ska bli så roligt att få höra dina relfektioner som fri. Jag själv blev som hög första dagarna i frihet och jag tror att man också ska förbereda sig på att det kan dyka upp alla möjliga konstiga och motstridiga känslor när man blir kvitt skiten. Eller så går det assmidigt, som för med min man (där jag befarade det värsta – duktig pojke-syndrom sedan 20 år).

    Gilla

    1. Jo jag kommer fortfarande ihåg dit fantastiska frihetsinlägg från början av året (tror jag det var). Det jag ser mest framemot är att kunna släppa känslan av otillräcklighet och den hela tiden underliggande skuldkänslor från alla ”borden” som aldrig blev av och allt som man ligger efter med.

      Jag kommer absolut inte att sakna det men är förberedd på fantomsmärtor.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s