Det är måndag morgon. Måndagsmorgnar har länge varit mitt värsta. Det enda som regelmässigt har varit i närheten har varit söndagseftermiddagar eftersom jag då har insett att det drar ihop sig till måndagmorgon.
Då, när jag arbetade var måndagmorgon den stund som det blev oundvikligt att packa upp och konfrontera alla problem som jag med varierande framgång hade lyckats kapsla in under helgen.
Måndagmorgon var den stund då det var dags att än en gång kliva in i den roll som jag under årens lopp hade blivit allt bättre på att fylla ut, men som parallellt med detta hade blivit allt mer utmattande: chefs-/ledarrollen.
Måndagmorgon var kort sagt pest.
Det är slut på det nu. När måndagsångesten av gammal vana försöker sätta in på söndagseftermiddagen så kan jag lätt vifta bort den. Jag har insett att det kommer att ta lite tid innan jag har fått tillbaka energin och lusten att dra igång egna projekt men en känsla av frid och kontroll har redan nu börjat växa sig stark. Det finns hopp!
Eller:
Frihetsgrader 
Underbart. Söndags gesten förstör en hel ledig dag. När jag gick ner i tid tog jag bort måndagarna först.
Bodil
GillaGilla
Söndagsångesten så klart!
GillaGilla
Du har så rätt. Det värsta var när jag började märka svaga ångestsignaler redan på lördagen. OK det är LÖRDAG idag men imorgon är det SÖNDAG …. typ. Galet men så blev det.
GillaGilla
Grattis! I know the feeling! Nu, efter 15 månader i frihet, börjar jag känna mig fri från lördagsångesten (min började redan då). Känner så igen mig i det du skriver. Att lyckas täppa till oron på helgen men med vetskap om att det blir backlash måndag morgon. Det är helt sagolikt att vara fri från skiten.
GillaGilla
Ack ja. Lördagsångest. Det hade jag inte så ofta men i princip alltid en lördagsoro.
Ju mer hösten framskrider och jag börjar tillbringa vardagar hemma (vilket jag ännu inte har gjort i någon större utsträckning), ju mer kommer känslan av frihet att växa.
GillaGilla