Att gå från ”jag vill inte” till ”jag vill”

Nu när månaderna går i mitt liv efter exit blir det allt tydligare hur utmattad jag har varit och hur länge det måste ha pågått.

Tyvärr blir det också allt tydligare hur utmattad jag fortfarande är. Jag är trött, lite sorgsen och energilös. Min omgivning har lite svårt att förstå detta och börjar efterfråga mer action och mer resultat.

Jag börjar ifrågasätta min strategi att bara vara, och kravlöst vänta på att lusten och energin så sakteliga ska börja spira.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det var absolut rätt att kliva av. Inte en enda sekund har jag saknat mitt arbete och allt vad det innebar. Det är inte där problemet ligger. Kanske det snarare handlar om vilka försvarsmekanismer jag har använt under alla dessa utmattande år.

Jag har odlat ”trötthet”. När jag är ”trött” kan jag ju rimligen inte begära lika mycket av mig själv. Eller? Den strategin funkar men bara till en viss gräns. Med facit i hand hade det nog varit bättre att skilja på trötthet, ilska, sorg, frustration och leda.

Jag har också odlat någon form av passivt motstånd och aggression mot omvärlden som har kokat ner till något slags samlat ”jag vill inte”. Tyvärr har detta slagit inte bara mot min förmåga att leverera på byråkratins alla korkade krav utan också mot mina egna behov och önskningar.

Min utmaning nu är att bryta dessa dåliga vanor och reflexer. Så smått har jag börjat bygga lite nya rutiner och ny struktur i mitt liv. Jag provar lite nytt och lite gammalt. Ger mig själv några små uppgifter varje dag. Saker som jag vet att jag vill och/eller mår bra av. Det tar emot lite men jag tycker mig märka en LITEN ökning av lust och energi.

Målet är att mitt liv ska fyllas av ”jag vill” och ”jag kan”, snarare än ”jag vill inte” och ”jag orkar inte”.