Var och hur ska vi handla?

Corona sägs ha fått näthandeln att explodera. Diverse experter och tyckare spår eskalerande butiksdöd. Själv är jag inte så säker på det.

Ju längre jag sitter hemma och ägnar mig åt social distansering, ju mer längtar jag efter att bara kliva på bussen till city och gå i affärer. Strosa omkring. Se på saker. Känna på saker. Färg, form, strukturer. Gå i saluhallar. Lukta. Smaka. Klädbutiker. Se formen på ett plagg. Känna på tyget. Prova!

Det är naturligtvis toppen att jag via min dator eller telefon när som helst och var som helst kan köpa vad som helst. Praktiskt och funktionellt för standardiserade och ”tråkiga” saker: vitamintabletter, bläckpatroner eller min speciella tvål som bara finns i någon enstaka butik.

När det gäller kläder och skor så brukar det fungera för märkesvaror och specifika modeller som jag redan har. Det är inte idiotsäkert. Rätt vad det är så är plötsligt tyget lite tunnare, bh-bandet har fått en löjlig spets eller skon en vit dekorsöm som inte syntes på bilden. Man blir irriterad men inte så irriterad att man skickar tillbaka. Man biter ihop. Glömmer. Till nästa gång.

Än värre är det att köpa något helt nytt. Jag gillar toppar i rost, terrakotta, skogsgrönt. Finns nästan aldrig. Hittade så på nätet en mörkorange topp med ett helt OK svart överliggande mönster. Modellen såg också bra ut. Lite overzize som jag gillar.

Naturligtvis visade den sig vara snarare blodapelsinfärgad. Och även om den var oversize så hade den helt överraskande en slags resår nedtill som hade den olyckliga effekten att få min midja att framstå som än mer obefintlig. Nåväl allt detta kunde jag ju efter visst gnällande finna mig i. Värre var att tyget efter två-tre tvättar blev väldigt noppigt. Inte några rejäla noppor som hade kunnat hanteras med min utomordentliga noppborttagare utan ett oändligt antal mininoppor som inte syntes speciellt men som kändes mycket obehagliga.

Hade inte denna topp varit nätshoppad hade jag:

A

Aldrig köpt den.

B

Om jag hade köpt den hade jag gått tillbaka och reklamerat den.

Allt det kan naturligtvis även göras med nätshopping men det känns krångligt och blir inte av. I vart fall inte för mig. I ett års tid har jag nu med jämna mellanrum använt denna eländiga topp. Varje gång med viss olust och irritation. Inte massiv olust men märkbar. I fredags hade jag till slut fått nog. Toppen förpassades till soppåsen. Kändes bra.

Är min erfarenhet unik. Kanske. Jag kanske är ovanligt tålmodig och oföretagssam. Alla andra kanske lyckas utmärkt med sitt näthandlande och returnerar och reklamerar för glatta livet. Förhoppningsvis.

Jag läste nyss en text i Expressen om hur våra val när det gäller var och hur vi shoppar i längden påverkar vår livsmiljö. Något jag själv har funderat över när vi vistas i vår ungerska småstadsmiljö. Där det mesta fortfarande sker manuellt och i möten mellan människor (även om tiden börjar komma ikapp även där).

Marknaden är fortfarande ytterst viktig i den ungerska småstaden.

Ju längre coronan härjar i vårt yttre och inre liv. Ju längre vi tvingas avstå normala mänskliga kontakter. Ju mer bör vi kanske oroa oss för konsekvenserna.

Personligen finner jag att jag faktiskt saknar till och med det enkla småpratet med expediten i butiken eller grannen i hissen (vår hiss är så liten att ingen vågar dela den). I större delen av mitt liv har jag inbillat mig själv att jag hatar kallprat. Gäller uppenbarligen inte längre.

För nog är det mer mänskligt att stå där på marknaden bland alla grönsaker än att klicka på ett blomkålshuvud på Mathem. Och även om vi väljer Mathem av praktiska skäl så vill vi väl att marknaden ska finnas kvar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s