Ett inlägg hos Fru EB kring uttag av tjänstepensioner har fått mig att fundera en hel del.
Kanske inte så mycket kring hur just jag själv tänker kring min tjänstepension utan kring den ganska vanliga uppfattningen (som också kommer till uttryck i kommentarerna): Att man inte just behöver några pengar när man är gammal tex 80+.
Kanske mitt perspektiv är lite annorlunda eftersom jag är lite äldre med en ännu äldre särbo och med ännu äldre släktingar och bekanta.
Det sägs ju att sjuttio är det nya femtio och om jag ser i just min lilla bubbla tycks det stämma rätt väl. Och om 70-plussarna är väldigt alerta så känner jag också 80+ och 90+ som är överraskande aktiva.
Och de har en hel del dyra vanor. Bo veckovis på spa-hotell. Skriva och egenpublicera böcker. Skämma bort barnbarn med dyra presenter. Det är de friska och alerta.
Men om jag blir en skröplig gamling? Då behöver jag väl bara en skön fåtölj och ett TV-abonnemang? Kanske det eller kanske inte. När man läser amerikanska FIRE-klassiker uppehåller de sig en hel del kring hur man ska finansiera sin sjukvård. Just det behöver vi (ännu så länge…) inte fundera så mycket på i Sverige men hur är det i äldreomsorgen?
Hemtjänst tex. Där en kommunal biståndshandläggare beslutar hur ofta och på vilket sätt ditt hem ska städas. Hur ofta du får duscha. Där varje biståndsmoment är tidssatt på minutnivå och utförs av ständigt nya människor som du i bästa fall förstår vad de säger även när din hörsel börjar svikta.
Där du får hemlevererat två kokta potatisar och en torr pannbiff i plastlåda (i bästa fall, en bekants mor blev utan matleveranser i dagar pga ”missförstånd”).
Eller på ett ”boende” där någon chef kan besluta att du inte får ta emot besök. Kommundiestisten kan styra vad du får/inte får äta och dricka.
Om det är nån gång i livet som ett frihetskapital verkligen skulle kunna göra nytta verkar det vara då. Att kunna köpa sina tjänster på en marknad av någon som ser mig som ett subjekt och inte ett objekt. Att kunna betala för en taxi istället för att vänta i evigheter på färdtjänst.
Redan som lätt rörelsehindrad med dålig höft inser jag att pengar kan bidra till livskvalitet. Jag har tex enorma problem när det gäller att ta hand om mina fötter. Bara att klippa tånaglarna är ett plågsamt projekt. Mitt senaste lyxbeslut är därför att unna mig professionell pedikyr minst en gång i månaden.
Många som söker finansiell frihet minskar sina kostnader genom att göra så mycket det bara går själv. Jag är ju inte superhändig men är duktig på matlagning och bakning och kan fixa utmärkt mat billigt. Men om/när jag inte orkar det längre. Då vill jag kunna köpa god och nyttig mat av hög kvalitet. Det kostar.
Jag älskar min lägenhet men den dagen jag inte längre klarar de sju trappstegen i porten vill jag kunna flytta till något mera anpassat. Om jag blir ensam kanske jag vill flytta till någon form av serviceboende typ SVPH. Inte billigt och de vill säkert se en hyfsad pensionsinkomst snarare än förmögenhet.
Nåväl. Ingen vet vad framtiden för med sig men jag är inte längre fullt så säker på att jag personligen kommer behöva mindre pengar med åren
Frihetsgrader 
Svår fråga det här. Pappa +80 år bor i villa fortfarande. Vi har jobbat med att ”överrenovera” huset fram till säg 75 års-åldern för att behovet sista tiden ska vara litet. Nästa steg var att byta pelletspanna (bära säckar, sota, fylla magasin) till jobbfri luftvattenvärmepump. Till våren blir det robotgräsklippare. Sedan kanske robotdammsugare.
Till slut kommer man dock till att han någon gång kommer behöva hjälp med mat, tvätt, städ, handla, trädgård. Får man inte hjälp av kommunen kommer det inte funka om man inte har råd att köpa tjänster – och det har han inte och då måste han ju flytta.
Min plan är i stort samma som pappas men som du skriver visst vore det skönt att ha pengar att köpa tjänster för så man kan bo kvar ”hemma” ett tag till. Jag ska fundera på detta.
GillaGilla
Det obehagliga är ju att det inre finns något facit att kika i. Kommer jag att bli gammal? Kommer jag vara frisk? Som vid alla livets svåra och viktiga beslut. Man måste chansa och försöka välja det som känns bäst för en själv.
GillaGilla
Det kan komma en dag när man inte längre själv vet vilken bank man har sitt pensionsionto på eller hur sparkapitalet är placerat. I stället är man helt beroende av att någon (anhörig/närstående/god man) ser till så att räkningar och restskatt blir betalda. Det finns inte längre förutsättningar för att göra fiffiga planeringar av uttag. Då är det nog skönt ifall det forsätter att komma in pengar på kontot varje månad. Jag tror att livslångt uttag av tjänstepension har sina fördelar.
GillaGilla
Där har du ju en ytterligare viktig infallsvinkel. Vad händer om jag inte längre är beslutskapabel? En stadigt inflytande pension är svårare att slarva bort eller bli avlurad.
GillaGilla
Det här har jag funderat på fastän jag bara är 50+ än så länge. I min hjärna är ett trygghetsboende med aktiviteter, social gemenskap, servering av mat med kvalitet och ett glas vin till och där man kan få en viss vård det ideala boendet när jag blir tillräckligt gammal.
Sånt finns inte i den norra delen av landet! Ännu i alla fall.
Men min plan är att bosätta mig på ett vanligt trygghetsboende och betala någon för övriga tjänster men precis som tidigare kommentator så vill det ju till att man är någorlunda klar i huvudet och inte blir lurad.
Det anknyter lite till funderingen ”vem ska ärva mig när jag dör” men den är jag klar med.
GillaGilla
Ja arvet har jag också grunnat på. Och håller på att sätta ihop testamentet. Det är klurigare än man tror. Kanske skriver jag en post om det med tiden.
GillaGilla