Bil

Jag sålde min bil i september. Det var ett beslut som logiskt sett var självklart men känslomässigt knepigt.

Logiken sa att min bil mest hade blivit ett besvär. Till råga på allt ett väldigt dyrt besvär. Sen jag lämnade förorten med egen parkeringsplats för Kungsholmens gatuparkering á 1100 kr per månad med bivillkor att flytta bilen två gånger i veckan valde jag att ha den parkerad hos särbon i söderort. Gratis men knappast tillgängligt. Mitt bilkörande sjönk till så låga miltal att milkostnaden blev helt bisarr.

Så till slut tog jag mig samman och sålde. Givet att bilen var tolv år gammal fick jag häpnadsväckande mycket betalt. Så mycket pengar att det räcker för mig att leva på i två månader med nuvarande omkostnader. Dessutom sjunker ju mina månadskostnader med minst 1500 kr.

Så vad var problemet? Varför tog det emot? För att bilar har varit ett intresse. För att jag tycker om att köra bil. För att det har varit en viktig pusselbit i mitt självständiga liv att ha en egen bil som jag kör precis som jag vill och precis när jag vill.

För att bli fri på riktigt måste jag vara beredd att ge upp en del saker som har varit viktiga frihetssymboler för mig tidigare. Jag måste kunna ompröva. 1997 när jag köpte min första egna bil var den ett frihetsinstrument. Nu 2018 hade bilen blivit en krävande black om foten. Dessutom en dyr sådan.

Det är nog så att vanor och slentrian kan kosta oss mer än vad vi förstår och ge oss betydligt mindre värde för pengarna än vad vi inbillar oss.

2 reaktioner till “Bil

  1. Först och främst så ska det bli en upplevelse att få följa din resa mot friheten. För mig kommer den troligen att pågå ett antal år till, men jag planerar ett uppehåll i arbetslivet nästa höst för att kyla ner den överhettade hjärnan (går inte in på det just nu).

    Bilen: Jag hade samma dilemma för några år sedan. Tidigare bodde jag i lappländsk glesbygd men flyttade tillbaka till min barndomsstad i mellansverige med bilen. Jag körde plötsligt bil mindre än en gång per vecka eftersom jag plötsligt hade cykelavstånd till jobbet (8 km, allt under en mil ser jag som onödigt (permo)bilåkande för friska människor) och insåg att kostnaden vida övervägde nyttan. Även idag sedan jag gjort mitt geoarbitage och flyttat 3,5 mil utanför den stad jag då bodde i ser jag fördelen med att vara utan bil. Man kan åka kommunalt till och från jobbet, även om jag föredragit att cykla som tidigare. Jag funderar liksom du på de vanor som slentrianmässigt lägger sig på vår självbild; de som dagligen gör oss mer eller mindre fria. För mig gäller osthyvelsprincipen. Det jag en gång tog för nödvändigheter ser jag nu oftare som hinder för framtida frihet.

    Gilla

    1. Jag hör dig när det gäller överhettad hjärna.

      Intressant också det här med självbild. Det finns så mycket relaterat till konsumtionsracet som aldrig har intresserat mig. Där det är helt problemfritt för mig att stå utanför. Men att släppa bilen var tufft.

      Min självbild innefattade definitivt ett bilägande.

      Gilla

Lämna ett svar till Havgrim Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s