Varför jag ibland får för mig att världen är emot mig

Erik Lindegren skrev 1942 i diktsamlingen ”Mannen utan väg” några ord som har fastnat hos mig:

”att tro sig född med otur fast man bara är född”

(not till mig själv: återuppta läsning av dikter, det hjälper definitivt i en frustrerande tillvaro).

Det är ju mänskligt att vilja se sig själv som världens medelpunkt och tolka det som händer personligt. Men i realiteten är världen genuint ointresserad av mig. Den gör som den vill. Är jag väl född kommer jag att utsättas för både gott och ont inget av det personligt. Hela begreppet att vara otursförföljd rymmer en idé om att man av någon elak makt är utvald att råka extra illa ut.

Nåväl. Mitt huvud vet att dåliga händelser i mitt liv antingen beror på olycklig slump eller på dåliga beslut av mig. Men tanken på att denna elaka makt skulle välja ut just mig är ändå attraktiv. Det tilltalar min hybris.

Nu kan man ju fråga sig varför jag drar iväg på denna filosofiska utvikning. Helt enkelt därför att jag verkar ha visst oflyt i mitt liv både i stort och smått.

Ta det här med beskattning tex. I trettio år har jag (bortsett från en kortare period efter ”den underbara nattens” skattereform), som anställd med lön och som sk höginkomsttagare haft saftiga marginalskatter. Med gnetande och sparande har jag under årens lopp skrapat ihop ett hyfsat kapital som dessutom genererar lite avkastning. Toppen, dags att skörda frukterna. Dags för lite FIRE.

Då leder regeringsförhandlingarna fram till en 73 punkters önskelista som bland annat innehåller sänkta marginalskatter (vilket jag rent principiellt är klart för). Baksidan är att plötsligt ligger alla kapitalskatter på bordet.

Arvskatt och gåvoskatt är väl en sak (det har jag själv tidigare betalat för mindre arv när mina föräldrar gick bort). Men förmögenhetsskatt! Höjd avkastningsskatt! Hallå! Jag har redan skattat dyrt för dessa pengar! Och även om Riksbankens inflationsmått inte påvisar någon större inflation så går priserna som jag betalar faktiskt upp varje år. En förmögenhetsskatt innebär att jag varje år tvingas skatta för mina redan skattade pengar. Avkastningsskatt innebär förvisso en skatt på en vinst (verklig eller schabloniserad) men är också en skatt på inflation.

Det är tur att jag i min livskalkyl bara räknar med en nettoavkastning på två procent….

Och när vi pratar oflyt. Till råga på allt drar generaldirektören igång en omorganisation nu under mina sista skälvande månader på jobbet så istället för ett kontrollerat överlämnande och städning och avrundning blir jag sittande i oändliga workshops och samverkansmöten där vi i teorin ska visionera, men givet den tighta tidsplanen egentligen bara kan flytta runt verksamheter och personal och bevaka revir.

Vore det inte lite häftigare om händelser som dessa berodde på att något/någon ville sätta åt just mig, snarare än att jag är som myran som råkar befinna sig just där jag råkar placera min fot när jag är ute och går i skogen.

Skogen.

2 reaktioner till “Varför jag ibland får för mig att världen är emot mig

  1. Själv tar jag vädret personligt, så jag har full förståelse. Nu väntar jag bara på att hela finansmarknaden ska krascha också eftersom mitt sparande har börjat ta lite fart.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s