Fyra månader kvar

Idag är det fyra månader kvar till min exit från arbetsmarknaden. I siffror:

  • 4 månader
  • 15 veckor
  • 111 dagar
  • 88 arbetsdagar
Trots allt drar det ihop sig!

Det känns fortfarande långt. Min hjärna vet att våren med alla sina helger brukar gå blixtfort. I år ska jag ju dessutom ta ut halva årssemestern under första halvåret när jag i vanliga fall tar det mesta efter midsommar.

Ett råd till andra som planerar exit är att om möjligt ha kortare tid mellan beslut och genomförande. Jag bestämde mig i princip redan tidigt förra året. I och för sig redan då med sommar 2019 som mål men mer än ett år med all positiv energi riktad utanför arbetet blir tungt. Speciellt om arbetet kräver viss hängivenhet och man brukar ställa höga krav på sig själv att leva upp till yttre förväntningar.

Igår pratade jag med en kollega i en annan del av organisationen och beklagade mig lite över pressen från organisationsöversynen och att det tar mycket tid och energi. Han såg förvånad ut och sa ”Men du behöver ju inte bry dig. Du ska ju sluta.”

Jag har funderat lite på det. Att det fortfarande känns långt och tungt beror ju på att där fortfarande finns mycket jag bryr mig om. Jag bryr mig om verksamheten. Jag bryr mig om min personal. Jag vill lämna båda i gott skick. Av altruism eller ego kan man förvisso fråga sig. Sannolikt lite både och.

Jag har alltid varit något av en ansvarsmagnet. Också belastad av ett lite överdimensionerat ego. Jag har en lite barnslig dröm om ett gott eftermäle. Att bli ihågkommen som en som gjorde skillnad, för organisationen och för människorna.

Nåväl, min hjärna hjälper mig att inse att om jag inte tidigare har lyckats göra den fantastiska skillnaden, är mina möjligheter att fixa det snabbt avtagande, givet att antalet kvarvarande dagar nu trots allt snabbt krymper.

Idag har jag tagit ut en semesterdag. Vårsolen lyser in i lägenheten. Jag lyssnar på klassisk musik och inser att jag faktiskt lyssnar. Att det inte bara är en ljudtapet. Jag läste långa artiklar i Financial Times utan att bli rastlös. Med andra ord: det finns hopp.

2 reaktioner till “Fyra månader kvar

  1. Fint skrivet! ”Jag har alltid varit något av en ansvarsmagnet”. Trots att jag har klara slackertendenser kan jag faktiskt känna igen mig i det där. Jag minns exempelvis hur jag övervägde att hjälpa kunder även efter att jag slutat min anställning på förrförra jobbet eftersom de fick bristfällig hjälp av min efterträdare. Jag gjorde det inte, nota bene, men det var inte långt ifrån. Den där ansvarsgenen är ingenting man bara kan frikoppla från systemet i övrigt dessvärre. Min man är tvärt om. Han jobbar järnet när han är på en anställning men i samma sekund han slutar är det som att det jobbet inte existerat.

    Vad lyssnade du på?

    Gilla

    1. Min särbo är som din man. Han släppte allt så fort ersättaren var på plats (och ett och annat redan innan…).

      Risken att jag lovar att ställa upp på saker sen jag har slutat finns inser jag nu. Får vara vaksam.

      Just den här gången vet jag inte vad det var för musik. Radions P2 stod på (är jag gammaldags eller…). Men jag upptäckte plötsligt att jag faktiskt lyssnade. Någon form av violinkonsert. Sannolikt senare delen av artonhundratalet.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s