Så vad har jag haft för mig sen sist?

Det var ett tag sen. Jag har alltid ambitionen att få till ett inlägg i veckan. En liten tid går det bra för att sen bli tyst.

Nåväl. I slutet på november reste jag till Norrbotten i en sorglig familjeangelägenhet. Det var ruskigt kallt och jag skulle stanna en vecka så jag tog stor resväska som fylldes med bland annat vinterkängor och en nyinköpt mössa (nyinköpt eftersom jag inte ägde nån, jag avskyr nämligen mössor).

Knökfullt flygplan. Sen buss efter buss ut i det iskalla mörkret. Google maps är ett underverk när det gäller kollektivtrafik i okända trakter. Jag kom exakt dit jag skulle när jag skulle. Före GPS och kloktelefon hade jag aldrig vågat mig på det utan tagit taxi för ruskigt många hundralappar.

En begravning är ju aldrig en trevlig tillställning men viktig. Många i släkten som jag sällan träffar hade likt mig rest långa vägar. Det blev många samtal. Om den som lämnat oss framför allt, men också om annat som pågår i våra liv och om minnen från förr.

Kyrkan var vacker. Perfekt placerad på en kulle.

Sen blev jag kvar några dagar. Som sällskap för den som blev ensam. Bra stillsamma dagar. Vi pratade. Jag kunde hjälpa till med somligt av allt det praktiska som måste ordnas.

Kall morgon i Norrbotten. Temperaturen svajade mellan minus tjugo och minus trettio grader….

Sen for jag hem. För att nästan genast packa för en Helsingforskryssning med särbon och några goda vänner. Planerat sen länge när pandemin höll sig lugn. Men i början på december började det hetta till igen. Men allt var mycket lugnt och säkert. Väldigt lite folk på båten. Mycket god mat och dryck och det var skönt att komma ut och iväg. Se folk omkring sig och umgås på någotsånär normalt sätt igen.

Även i Helsingfors var det iskallt. Vackert ja men iskallt….

Sen blev jag sjuk. Lätt feber, snuva och en fruktansvärd hosta. I vecka efter vecka. Inte covid (pcr-testad) utan en bronkit av det värre slaget. Vi skulle ha haft hela särbons familj hos oss på julafton men det var bara att ställa in. Först framemot nyår började jag bli OK igen.

Stillsam julafton med bara mig och särbon. Alltså inget behov av tomte.

Vi åkte så småningom till landet. Ingen snö men hela nejden var täckt av glansis. Så det blev inte så mycket promenerat.

Sen blev jag förkyld igen. Lindrigare denna gång. Bara dålig en vecka. Struntade i testning denna gång. Höll mig isolerad tills jag var OK igen.

Och nu äntligen tas alla restriktioner bort. Äntligen ska förhoppningsvis livet så sakteliga bli normalt igen. Jag kan inte påstå att jag har varit särskilt utsatt under pandemin men jag är trött på den. Trött på allt som skjutits upp och ställts in. Trött på att allt som oftast bli sittande hemma eftersom ytterst få saker är viktiga nog att riskera att bli allvarligt sjuk för.

För andra året i rad fick jag skjuta upp firandet av min sextioårsdag. Men jag fick en fin blombukett i vart fall.

Sista tiden har jag blivit väldigt passiv och lätt deprimerad. Nu hoppas jag på lite vårkänsla och lite mer socialt liv.

Och lite fler och tätare blogginlägg kanske…. osvuret är bäst.

2 reaktioner till “Så vad har jag haft för mig sen sist?

  1. Det är så intressant att läsa din blogg eftersom du ligger ett par år före mig. Jag planerar exit från yrkeslivet till hösten vid 58 år.

    Tråkigt att du haft viss känning av depression. Förespråkarna för längsta möjliga arbetsliv brukar ibland antyda att regelbundet yrkesarbete skyddar mot dåligt mående. Jag vet inte om det är sant. Det finns ju massor med yrkesverksamma som sjukskrivs på grund av depression, ibland relaterad till arbetet.

    Däremot kan man konstatera att du knappast haft möjlighet att stödja din sörjande närstående ifall du fortsatt varit yrkesverksam som chef.

    Gilla

    1. 58 år är precis samma som för min exit. Inte så tidigt i FIRE-kretsar men tidigt i förhållande till de typ 67 år man nu flaggar för.

      När det gäller depressionskänningen så är det något jag har brottats med hela livet. Aldrig så illa att jag har sökt vård men tillräckligt för att vara jobbigt. Just för mig så tror jag att det i grund och botten hjälper att jag har slutat jobba eftersom jag inte behöver pressa mig så hårt en dålig dag. Däremot har pandemin påverkat mig negativt. I princip alla ”må bra-aktiviteter” kopplade till sociala kontakter har avstannat totalt. Eftersom jag inte är mycket för digitala sammankomster har mitt sociala nätverk krympt ganska rejält.

      Nu ska jag ta mig samman och bygga upp det igen.

      Du har helt rätt i att det fria livet ger helt andra möjligheter att ställa upp när det krisar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s