Ett livstecken

I dessa dagar känns det fel att säga att livet går sin gilla gång. Kriget i Ukraina är för stort för hemskt och för obegripligt.

Men i mitt eget lilla liv är påverkan än så länge inte så stor. Jag har varit på några demonstrationer. Jag skänker pengar till Röda Korset. Jag stirrar också ilsket på ryska ambassaden varje gång jag åker förbi med 1ans buss.

Inte mycket att skryta om. Jag vet. Speciellt stirrandet är ju ganska meningslöst. Kanske att jag tänker att jag ska få syn på en människa och på något sätt förstå hur man är funtad för att jobba för en sån regim, men från mitt bussfönster ser ambassaden nästan övergiven ut. Jag ser inte en själ.

Så mitt liv puttrar på. Det är vår i luften. Jag rensar lite igen. Rensandet väcker en hel del tankar och jag filar på ett inlägg om det.

Däremot åker vi nu till Ungern. Vi velade lite hit och dit om det var läge att ge sig ut med tanke på kriget och att Ungern gränsar till Ukraina men våra kontakter signalerar inte om några problem. Ungern har de senaste veckorna tagit emot närmare 300 000 flyktingar men än så länge verkar de hantera det bra.

Så väskan är packad. Imorgon bär det av.