Minne och självbild

Källarförrådet…. Mitt källarförråd har varit en av de saker som jag har lovat mig själv att ta tag i efter exit. Det har gått sisådär. Mycket långsamt och ryckvis.

Förrådets innehåll är minst sagt blandat. Diverse möbler av varierande skick och värde. Lådor, flyttkartonger och kassar med huvudsakligen okänt innehåll. Allt rörigt och kompakt intryckt i samband med att jag flyttade hit för snart sju år sen. Det mesta dessutom bara förflyttat från källarförrådet i min förra lägenhet där det hade dumpats efter min skilsmässa för typ 20 år sen och från min fars dödsbo några år senare.

Källarförrådet…

Jag är tyvärr (?) en ganska nostalgisk person. Dessutom en som har svårt att skiljas från fysiska föremål kopplade till det förflutna. Så att besegra detta källarförråd fullpackat med en mängd tidskapslar är en både givande och plågsam uppgift. Bortglömda och ibland även förträngda ting och minnen kommer upp till ytan. Både tråkiga och roliga.

Minnet är ju inte helt pålitligt. Jag är nog inte ensam om att ha en bild av mig själv och det förflutna. Av mig själv i det förflutna. Ibland helt korrekt men grävandet i alla dessa gamla lådor överraskar mig mer än en gång. Frågor som:

  • Har jag gjort detta?
  • Har jag skrivit detta?
  • Var det så det gick till?

En stor överraskning var att hitta materialet från mitt examensarbete. Det var förvirrande att bläddra igenom ordentliga pärmar med flikar. Noggranna anteckningar. Minutiösa figurer prydligt ritade med penna och linjal. Och så tekniskt. Labbuppställningar, kopplingsscheman och listade mätresultat. Trots att svaret var uppenbart frågade jag mig själv:

Har jag gjort detta???

Det här var länge sen så allt gjordes för hand. Dessa handritadekopplingsscheman kopierades som bilagor till rapporten. Handskrivet koncept skrevs rent på maskin av sekreterare…
Se så fint jag hade tålamod att rita.

Min självbild säger att jag inte kan hålla ordning på papper. Att jag inte har tålamod med detaljer. Att jag är en teoretisk strateg och inte en siffernisse.

Det är möjligt att det är sant idag men dessa pärmar visar att det fanns en tid (tidigt åttiotal) då mitt jag kanske kunde ha valt en helt annan väg. Intressant!

Jag hade inte hjärta att slänga allt detta utan sparade en av pärmarna till eftervärlden. Gick sen vidare till nästa objekt: kollegieblocken.

Under större delen av mina 26 år på mitt näst sista jobb förde jag noteringar i kollegieblock. Dessa sparades och kom att uppta ganska mycket plats i mina hyllor på jobbet. När jag slutade slängde jag massvis av papper och pärmar i en container på jobbet men inte dessa block som jag istället släpade hem och ställde i källarförrådet. Varför? För att de bitvis var ganska frispråkiga. Och så hade jag nog nån idé om att jag i en framtid kanske skulle skriva mina memoarer.

Men memoarer kommer det knappast att bli. I så fall får de baseras på mitt (förvisso opålitliga) minne. Kollegieblocken skulle därför slängas men inte förrän jag hade bläddrat igenom dem. Så jag sorterade dem hyfsat kronologiskt och började läsa.

Läsning pågår. En liten hög block i taget.

Det tog sin tid men var intressant. Så mycket saker jag mindes men också så mycket som jag totalt hade glömt bort (förträngt?).

Intressant att se att energin som las ner på olika projekt/aktiviteter sällan var proportionell till hur viktiga/lyckade dessa sen visade sig vara.

Också intressant att se vilka saker som på riktigt engagerade mig och vad som bara hanterades pliktskyldigast. Och att det inte alltid var vad jag nu trodde att det var.

Läsningen är nu avslutad och blocken destruerade. Jag är tacksam för att mitt tidigare jag orkade skriva ner så mycket och hade plats att spara materialet. Jag är glad att jag tog mig tid att läsa igenom det.

Det var ett spännande och nyttigt nedslag i det förflutna och ett kvitto på att mitt arbete, även om mycket var av tveksam nytta och kvalitet, i många fall gjorde skillnad och var av värde för verksamheten och för människor i verksamheten.

Källarförrådet är tyvärr fortfarande ett kompakt kaos men projektet framskrider om än sakta. Dock inte just nu för strax far vi till Ungern igen. Blir bra trots väderprognos med 35 grader.

Där ska vi kanske köpa mer gamla möbler.
Äta och dricka gott.
Och titta på Donau.

2 reaktioner till “Minne och självbild

  1. Poetiskt och vackert formulerat; tack för att delar med dig.

    Jag dras dagligen med liknande nostalgiska känslor. Men för mig förknippas nu nostalgi med vemod, och jag kan förebrå mig själv för att inte agerat annorlunda när det begav sig. Jag har en cykel, och under sommarperioderna trampar jag genom min hemstad, och passerar ofta den lilla orten där jag växte upp. Det knyter sig i magen varje gång över hur tiden för lek är över, och jag får tampas med vuxenlivets förpliktelser. Tricket blir att en dag se gamla miljöer med kärlek och tacksamhet.

    Med vänlig hälsning, VÄL

    Gilla

    1. Nostalgin leder ju ofta tillbaka till barndomen. Det ligger mycket i vad du säger om att en hel del av vemodet handlar om just saknaden efter barndomens enkelhet och lek utan ansvar och plikt.

      Det förflutna förefaller enkelt och ljust medan nuet är tungt och dystert. Kanske för att vi bäst minns det ljusa. Kanske också för att de vuxna skyddade oss från mycket av det svåra.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s